Årskrönika 2013 – Dags för nästa steg!

Del I – Vi har alltid varit banbrytande

Det är klart att det var en besvikelse att vi inte nådde en bättre slutplacering än 2012, men den upprepade åttondeplatsen innebär att det förutom oss bara är Malmö FF, AIK, IFK Göteborg, Helsingborgs IF och IF Elfsborg som nått övre halvan under båda de senaste säsongerna i Allsvenskan.

Vi skriver ny historia för varje dag och det är förstås med stor glädje vi kan konstatera att vår älskade förening inte har varit lika framgångsrikt sedan mitten på 1970-talet. För att åter nå samma framgångar som i början på 1970-talet behöver vi dock riva ytterligare barriärer.

Vi är på god väg och på spelplanen kan vi glädjas åt att äntligen ha spräckt några tunga sviter. Glädjen var enorm, och det var svårt att ta in att vi verkligen kunde vinna på Rambergsvallen för första gången sedan 1985 när Häcken slogs tillbaka med 2–0. För första gången sedan 1981 bortabesegrade vi också Elfsborg. Det regerande mästarlaget hade 25 raka hemmamatcher i Allsvenskan innan vi spräckte sviten via vår 1–0-seger. För första gången sedan 1999 vann vi också på Strandvallen och via 1–0-segern mot Mjällby säkrade vi i praktiken det allsvenska kontraktet. Ytterligare ett bevis att vi kan rå på även de bästa var 3–0-segern hemma mot gudjagande Helsingborg, vilket var den första segern mot HIF sedan 1985 och den första hemmasegern mot dem sedan 1968.

Genom vår historia har vi gått genom många olika faser och tvärtemot vad många kanske tror har vi aldrig varit en konservativ klubb utan ofta varit i framkant och banbrytande. Vi var tidigt ute och värvade spelare från långväga orter, som landslagsmannen John Sundberg från Sandvikens AIK 1931 och nya influenser kom från en lång rad av utländska stortränare: ungrararna Kálmán Konrád (1942–45) och József Nagy (1948–52), engelsmannen George Raynor (1952–54), österrikaren Karl Durspekt (1956–57), spanjoren Antonio Duran (1960–63, 1975–76) samt ungraren Otto Domos (1973–74). Nämnas kan att George Raynor ledde det svenska landslaget till OS-guld 1948 och VM-silver 1958. Möjligheten att vara banbrytande skapades av en familj som betytt oerhört mycket för samhället Åtvidaberg och dess stolta fotbollslag.

Vi fick alla ett sorgligt besked under Julen, då Gunnar Ericsson avled 94 år gammal. Vad hade vi varit om inte Elof och hans son Gunnar engagerat sig så mycket i Åtvidabergs Fotbollförening?

Det svaret kan vi aldrig få veta, men risken är uppenbar att vi inte skulle ha nått de framgångar som vi har gjort. Det var familjen Ericsson med världsföretaget Åtvidabergs Industrier (senare Facit) som skapade förutsättningarna för att vi blev ett lag att räkna med i Europa i början på 1970-talet.

AB Åtvidabergs förenade industrier gick i konkurs 1922 men rekonstruerades av Sydsvenska banken. Värmlänningen Elof Ericsson (från bruksorten Lennartsfors) blev vd för det nya bolaget AB Åtvidabergs Industrier.

Elof Ericsson var före sin tid som stor företagsledare och såg nyttan av att de anställda kände sig trygga, där Åtvidabergs Industrier tog ett stort ansvar för att bygga upp Åtvidaberg till ett mönstersamhälle i Sverige enligt folkhemsepitetet. Faktum var att företaget hade ett större inflytande hur samhället Åtvidaberg skulle utformas än vad kommunen hade. Något större missnöje från kommunens sida var det dock inte, utan kommunen kände också en trygghet att storföretaget lade grogrunden till samhällets utveckling.

För att prestera väl på fabriken insåg också Elof att trivseln även vid sidan om jobbet var viktig och ett starkt fotbollslag ingick i planerna.

”ingenting kan förnärvarande jämställas med idrott, när det gäller borteliminering av de sociala skrankorna, ingenting kan så starkt svetsa individer från olika samhällslager samman som just idrotten” sa Elof Ericsson till Östgöta Correspondenten redan 1932.

Elof var också väl medveten om fotbollslagets marknadsföringskraft och han var ledande i frågan att dela upp Åtvidabergs Idrottsförening i tre föreningar 1935. Åtvidabergs Fotbollförening var bildat och året senare kom Elof med förslaget att Åtvidabergs Idrottsplats, som Åtvidabergs Industrier ägde, skulle byta namn till Kopparvallen!

Gunnar Ericsson gick i sin pappas fotspår och utvecklade Åtvidabergs Industrier, som blev Facit AB 1965, till ett världsföretag. Gunnar skattade pappa Elofs värderingar högt genom de anställdas trygghet och trivsel. Gunnar utvecklade också ”hälosologi”. Genom medveten satsning från företagets sida började allt fler anställda motionera, vilket fick till effekt att sjukfrånvaron minskade.

Genom det goda renommé samhället Åtvidaberg uppnått kunde fler personer rekryteras till företaget, som så väl behövdes för att Facit skulle klara den ökade orderingången.

När amatörreglerna i svensk fotboll skrotades 1967, var vårt ÅFF en av pionjärerna med ett lag av idel halvproffs. I själva verket var spelarna anställda av Facit med goda förmåner för att kunna prestera så bra som möjligt på fotbollsplanen. I gengäld var spelarna goda representanter för Facit. Tillsammans med Öster var vår klubb också första att skriva spelarkontrakt.

”Ingen kom till Åtvidaberg bara för att spela fotboll. De spelare vi tog passade in i samhället och hade en trygghet i livet”, sade Gunnar Ericsson i en intervju i boken Hjältarna.

Det var lättare att värva ihop ett lag på den tiden, genom att locka med bra utbildning och jobb kunde en duktig fotbollspelare kontrakteras för en ”normal” arbetarlön, men då som nu handlade det alltså mycket om att hitta personer som passar in i ÅFF-andan.

 

Gunnar utvecklade det täta samarbetet med ÅFF i marknadsfrågor och en av de stora höjdpunkterna var när han lyckades få Brasiliens landslag på träningsläger i Åtvidaberg inför VM i England 1966. På framsidan av Veckans Affärer syntes Gunnar och Pelé på en bild tagen framför Stallet. Gunnar Ericsson var då den tidens PR-kung i svenskt näringsliv.

”Jag betraktar företagets satsning på idrott i alla dess former som en investering fullt jämförbar med andra investeringar i till exempel utbildning, reklam, marknadsföring eller produktutveckling.” sade Gunnar för närmare 50 år sedan.

Jag fick aldrig nöjet att träffa Gunnar Ericsson personligen, men av det jag läst och hört av honom var han en stor företagsledare som var före sin tid. Han insåg precis, som sin far, att mjuka värden var viktiga, samtidigt som hans affärsstrategi var väl genomtänkt. Gunnar var också en ödmjuk och jordnära person. De hårda nyporna fanns inte riktigt där och i ÅFF fanns istället Lars Hallgren (ordförande 1960–1972) som kunde ta i med hårdhandskarna när det behövdes. Som alla duktiga ledare såg Gunnar till att ha goda medarbetare omkring sig både i Facit och i ÅFF och på den här tiden var det i stort sett samma manskap, vilket underlättade diskussioner för snabba och kvalitativa beslut.

Facit såldes till Electrolux 1972, men grunden var lagd, som föreningen kunde rida vidare på i många år. Sedan har vi fått hitta andra vägar, men utan vår klubbs storhet och stora kulturarv hade det varit mycket svårt att nå Allsvenskan igen.

Gunnar Ericsson var inte bara en stor företags- och föreningsledare, han var också en stor supporter in i det sista. Familjen Ericsson lever vidare och Gunnars son Thomas ingick som styrelsesuppleant fram till det senaste årsmötet. Ollie och Elof Ericssons Stiftelse gick in med en stor summa i arenabolaget Kopparvallen i Åtvidaberg AB, som därmed räddade uppgraderingen av elljuset 2008 och sanerade de hårt ansträngda finanserna. Stiftelsen har också bidragit med utvecklingsbidrag varje år.

Inte ens under 1970-talets glansdagar med Facits stora stöd var det många spelare som införskaffades med allsvensk erfarenhet (som vi senare i krönikan kommer att fördjupa oss i). Det är första på senare år som vi införskaffat mer etablerade krafter.

 

Utan speciellt många etablerade förvärv 2010, var vi ändå oerhört nära att hålla oss kvar trots endast två spelare med allsvensk erfarenhet i truppen innan säsongen (Kristian Bergström och Jesper Arvidsson). När vi studsade tillbaka direkt var organisationen och de ekonomiska möjligheterna större för att göra en ansträngning på mer etablerade förvärv och när vi till den gångna säsongen kunde införskaffa en sådan kraft som Daniel Sjölund, var det nästan overkligt. 

Med Mohammed Abubakari och Daniel Sjölund skulle vi ha ett av allsvenskans starkaste innermittfält. Duon fungerade inte till 100 % under 2013 men till nästa säsong tror jag att de med ännu mer tid tillsammans kan bilda en riktigt fruktad duo. Speciellt eftersom Bruno Marinho knackar på dörren till startelvan efter sin långvariga skada som spolierade hela säsongen 2013.

Vi fick en svag start på säsongen med fem poäng på de sex första matcherna (3–6 i målskillnad), men sedan var vi formstarkast i hela Allsvenskan med sju segrar på nio matcher med målskillnaden 18–7. Vi klarade dock inte av att hänga på toppstriden och efter bara tre poäng på sju matcher (4–13 i målskillnad) sjönk vi på nästan samma sätt i tabellen som 2012. Till skillnad från den föregående säsongen kom vi dock snabbare ur svackan och avslutade godkänd med 11 poäng på 8 matcher med målskillnaden 12–11.  

Peter Swärdh lyckades under sitt första år efter comebacken i vårt lag täta till försvarsspelet bättre, vilket var riktigt bra i ett flertal matcher. Vi höll också flest nollor av alla lagen i Allsvenskan, 13 stycken. Vid ett antal matcher släppte vi dock in för många enkla mål, speciellt på bortaplan mot topplagen.

Målskyttet klickade inte fullt ut, men givetvis är det tufft att ha tappat klasspelare som Magnus Eriksson och Viktor Prodell, de senaste två åren. Vi ser nu fram emot en ny Victor i vår trupp. Sköld har alla förutsättningar att bli en stor målgörare även i Allsvenskan. Efter ett inledande år tror jag också att Peter Swärdh kan sätta ännu mer prägel på spelet och förbättra både det defensiva och offensiva spelet.

Vi har nyligen också inlett ett samarbete med Benfica, vilket blir intressant att se vad det kan leda till.

Det är med andra ord dags för nästa steg för vårt banbrytande lag från Fotbollens Mecka!

Fortsättning följer i del II – Försäsongen och Svenska Cupen