Årskrönika 2013 – Dags för nästa steg!

Del IV – Sommaren

Under sommaruppehållet spelades en jubileumsmatch i Malexander, som fyllde 75 år och sedan följde en fantastisk svit med fyra raka segrar, med höjdpunkterna på Rambergsvallen och Borås Arena.

Malexanders IF – ÅFF 5–12

Precis som Tallboda, fick även division V-laget Malexander sex bonusstraffar. Eftersom MIF prickade in fem av dem var det match en bit in i andra halvlek, innan vi kunde dra ifrån till en komfortabel seger. Nära på hela truppen luftades och på en bra naturgräsplan bjöds en del finlir och dussinet fullt med mål.

Våra målskyttar: Kristian Bergström(2 st), John Owoeri (2 st), Andreas Dahlén, Daniel Hallingström, Mattias Mete, Tom Pettersson, Viktor Prodell, Joel Rajalakso, Anton Tinnerholm och Imad Zatara.

Kort senare flyttades försvarsspelarna George Tanzi och Simon Esséus upp i A-truppen från Tipselittruppen.

Den fasansfulla sviten äntligen bruten

Omg: 13 BK Häcken – ÅFF 0–2

Rambergsvallen hade tidigare fått en att rysa av fasa, med traumat från 2008 som värsta minnet. Vi var då på vippen att ta klivet upp i Allsvenskan och hade säkert gjort det vid vinst på Rambergsvallen. Med knappa tio minuter kvar ledde vi med 3–1, var en man mer på banan och skulle definitivt avgöra på straff, men Ricardo Santos sköt över och hemmalaget kunde vänta till seger med 4–3.

Efter 12 raka matcher utan seger borta mot Häcken fick vi äntligen vår gruvliga revansch den 19 juni 2013.

Den första halvleken var inte av någon högre kvalitet. Av försåtliga skäl prioriterade vi det defensiva spelet för att inte bli underbemannade mot Häckens kvicka och tekniska spelare, men man hade hoppats på mer resoluta ingripanden av våra forwards och Imad Zatara på högerkanten när vi fick lägen att starta upp anfall.

Det kändes ändå bra att vi höll nollan in i paus. I andra halvlek var det lite oroligt när Häcken kom igenom på djupet på kanterna några gånger, men de skapade fortsatt inte många lägen och så i den 57:e minuten kom så vårt underbara ledningsmål.

Ur central position strax utanför straffområdet spelade Mohammed Abubakari bollen till vänster där Andreas Dahlén elegant dribblade sig framåt och slog en magnifik genomskärare, perfekt avvägd till Kristian Bergström i djupet. Pligg vände snabbt om och spelade in bollen snett bakåt vid kortlinjen och där kunde Daniel Sjölund skicka in 1–0 vid den bortre stolpen.

Det var makalöst skönt. Häcken som hade haft det motigt med målskyttet kände pressen medan vi växte av självförtroendet. Det behövdes tydligen också en ny spelare för att lösa upp knutarna på Rambergsvallen i Daniel Sjölund!

Ett mål var dock inte mycket till ledning på Rambergsvallen och det var lite oroligt när Häcken fick allt mer bollinnehav och stormade fram i några giftiga lägen, men de våra stod för ett stort försvarsarbete och gjorde det besvärligt för Häckens framstormande spelare.

I den 77:e minuten var det istället vi som gjorde ytterligare ett mål. Imad Zatara spelade in bollen från höger hörnflagga och Daniel Sjölund stötte fram fint och spelade fram till Viktor Prodell, som fick drömläge med vänstern. Bollen touchade Fredrik Björck och gick in vid den västra stolpen. Underbart 2–0!!!!!!!

Jag jublade förstås i högan skyn, men. Men. Nu var vi där igen! Ledning med två mål på Rambergsvallen. Domaren Tobias Mattson fick känningar och fick vård. Det blev fler avbrott med en förväntad lång stopptid. Avbrotten var dock tacknämliga för Häcken fick ingen rytm i sin jakt på mål. Men det var oerhört jobbigt och nervöst och man fick jobba hårt för att arbeta bort tankarna på hur underbart det kunde bli efter slutsignalen!

På stopptid fick Häcken Dominic Chatto utvisad, men som tur var fick vi ingen straff… Under sju och en halv minuts stopptid höll vi bollen mycket smart och hemmaspelarna gav mer eller mindre upp. Ruset steg genom hela kroppen och upp i huvudet när vi sjöng för fulla halsar och i den 96:e minuten började man släppa fram känslorna lite att det här   kan   faktiskt   gå   vägen! När Mattson så blåste av matchen i den 98:e minuten släppte allt. Vi klarade det, fullständigt ofattbart men samtidigt oerhört stort. Den här segern var säsongens absoluta höjdpunkt! Flera år hade den traumatiska upplevelsen från 2008 gäckat mig men nu var förbannelsen äntligen bruten!

Stort jubel efter den efterlängtade triumfen på Rambergsvallen 

I och med segern avancerade vi upp till sjunde plats i Allsvenskan förbi AIK, med häng på lagen framför. Till BP på kvalplatsen hade vi sju poäng och till jumbolagen Halmstad och Syrianska hade vi åtta poäng.

Omg: 14 ÅFF – Syrianska FC 1–0

Efter den fantastiska triumfen gällde det att ladda om för att klara tre poäng i en match som alla krävde seger i – hemma mot Syrianska. I den första halvleken hade vi ett alldeles för lågt passningstempo, men lyckades ändå skapa lägen för att ta ledningen, men målet skulle dröja en bra bit in på andra halvlek.

Viktor Prodell och Petrit Zhubi
jublar efter straffmålet

I den 70:e minuten jobbade John Owoeri för att få skottläge i straffområdet men blev bryskt tagen av Suleyman Sleyman och då kunde inte Kristoffer Karlsson från Helsingborg undgå att blåsa straff för oss. Det var äntligen på tiden. Inte sedan den 13:e matchen 2012 hade vi fått någon straff i Allsvenskan. Då gjorde Magnus Eriksson mål hemma mot Elfsborg och denna gång var Viktor Prodell framgångsrik skarprättare. Viktor Prodell stegade fram och satte straffen säkert, hårt och högt till vänster, helt otagbart för målvakten trots att Dwayne Miller gick åt rätt håll.

Det var fantastiskt skönt att få det målet, men ledningen var inte säker. Vi ville ha en lugn och trygg resa mot mål, men det blev ett chansartat hawaiispel. Vi hade ett par bra lägen att döda matchen, men vare sig Petrit Zhubi eller Mohammed Abubakari lyckades och det blev istället farligt åt andra hållet, speciellt då Sharbel Touma sköt över i jätteläge och i slutminuten då bortalaget oroade rejält framför vårt mål. Vi höll dock undan.

I och med segern tog vi steget förbi Mjällby upp till sjätte plats i Allsvenskan. Vi hade därmed bra häng på de närmaste lagen framför oss (en pinne till Kalmar och tre till Elfsborg), samtidigt som vi hade fått ett bra avstamp till bottenlagen. Vi var hela elva poäng före Halmstad och Syrianska på nedflyttningsplats samt tio poäng före BP på kvalplats.

Omg: 12 ÅFF – IF Brommapojkarna 4–1

Om segern satt hårt åt mot Syrianska så gick det desto enklare mot BP som slogs tillbaka med hela 4–1.

Vi började matchen förtroendeingivande med hög press och tempo i passningsspelet. Även om BP hade bollen lika mycket som oss så var det stor skillnad på lagens bollinnehav, medan gästerna rullade bollen i sidled utan att skapa något framåt, så var vårt spel konstruktivt för att hitta spelvägar framåt. Ofta kom vi fram i djupled och det resulterade också.

Victor Prodell prickar in 1-0

I den 30:e minuten var det dags för 1–0. Kristian Bergström snappade upp en boll från Anton Tinnerholm, som rann igenom till vänsterkanten. Pligg vände elegant in och trots täckning och kort ansats fick han till ett perfekt inlägg som Viktor Prodell elegant nickade in vid den bortre stolpen.

I den andra halvleken fick vi direkt utdelning på bra presspel där John Owoeri vann bollen och Daniel Sjölund slog ett perfekt inlägg till djupledslöpande Viktor Prodell som lobbnickade 2–0 över målvakten Ivo Vazgec och in i mål i den 49:e minuten.

I den 57:e minuten avgjordes matchen efter ett snyggt omställningsmål. Kristian Bergström höll i bollen bra och spelade i djupet fram till John Owoeri som ur vänsterinnerläge sprintade fram och lyfte elegant in 3–0 över målvakten.

4–0 kom i den 88:e minuten. Anton Tinnerholm slog en lång svepande boll på högerkanten. Martin Christensen tog emot, gjorde ett ryck ned mot kortlinjen och slog ett mycket väl avvägt inlägg som Petrit Zhubi dundrade in på volley vid den bortre stolpen.

I den 93:e minuten reducerade BP. Bojan Djordjic slog in en boll från höger som Joakim Lindner nickade ner till Tim Björkström som tryckte in 4–1 framför passiva Erik Moberg och Andreas Dahlén.

Matchen var den sista för Tom Pettersson som sedan lånades ut till belgiska OH Leuven.

Vi tog ett jätteavstamp från botten och hade hela 13 poäng ned till BP på kvalplats.  Vi fick också häng på toppen och hade bara tre poäng upp till trean Elfsborg och fyran Malmö. I de närmaste matcherna hade vi just Elfsborg och Malmö på bortaplan i två hyperintressanta toppmatcher!

Guldvittring efter makalös insats

Omg: 15 IF Elfsborg – ÅFF 0–1

Inför den tuffa toppmatchen i Borås kändes det verkligen som vi hade en bra chans. Elfsborg hade respekt för oss genom att vi hade två segrar och ett kryss mot dem i de tre senaste matcherna med en målskillnad på 8–3. Träningsmatchen mot dem under våren vann vi med 2–1 på självaste Borås Arena där Elfsborg nästan aldrig förlorar, och vi var i bra form!

Den förmodade höga pressen från Elfsborg och dess anstormning från början uteblev. När de inte lyckades stressa våra spelare fann de inte mödan värt att pressa på så hårt. Vi kunde därmed trilla boll riktigt bra genom backlinjen, på mittfältet och till forwards. De våra ville inte dra upp något jättetempo, för det skulle vi inte tjänat på, men även mot riktigt kvalificerat motstånd räcker det att vara bollsäker för att hålla dem från bollen.

Daniel Sjölund nickar in matchens enda mål

I den 24:e minuten tog vi ledningen efter riktig grannlåt då Daniel Sjölund jobbade sig fram centralt och spelade till John Owoeri, som spelade vidare till Imad Zatara som slog inlägget tillbaka till Daniel Sjölund, som nickade in bollen vid den bortre stolpen. Underbart, vilket glädje!

Vi hade fina chanser att öka på ledningen i början på andra halvlek innan hemmalaget ens hade ett avslut på mål.

Erik Moberg nickade strax utanför på Kristian Bergströms frispark i den 46:e minuten. I den 52:a minuten spelade Daniel Sjölund fram till Viktor Prodell men Tom Söderberg gjorde en bra brytning. Två minuter senare stegade Anton Tinnerholm fram i högerinnerläge och sköt klockrent i stolproten. John Owoeri snappade upp returen och slog ett inlägg som Viktor Prodell nickade utanför. I den 55:e minuten fick John Owoeri kalasläge ren framför mål, efter fint inlägg av Daniel Sjölund, men nicken gick tyvärr rakt på målvakten.

Efter en timmes spel borde vi ha fått straff, då John Owoeri slog ett hårt inlägg från höger och Tom Söderberg sträckte ut handen och bollen studsade precis utanför den främre stolpen, men vi fick bara en resultatlös hörna.

Mot slutet av matchen sjönk vi allt länge ned i banan, då Elfsborg satsade på långa bollar mot uppflyttade Tom Söderberg och hemmalaget skapade några bra kvitteringschanser. Mohammed Bangura nickade dock över i den 82:a minuten. Två minuter senare nickade Bangura mot mål, men Henrik Gustavsson svarade för en fin reflexräddning. På stopptid fick Tom Söderberg den främsta chansen, men han nickade som tur var över.

När slutsignalen till sist ljöd kunde vi äntligen vråla ut vår glädje över denna fantastiska skalp – vilken enorm stolthet man kände! Elfsborg hade 25 raka hemmasegrar i Allsvenskan, men nu bröt vi alltså den sviten.

I och med den fjärde raka segern i Allsvenskan blandade vi oss in i guldstriden på allvar och var bara tre poäng efter toppduon Göteborg och Malmö. Upp till Helsingborg var det bara två pinnar, vilket innebar att vi hade knaprat in tio poäng gentemot HIF på bara fyra matcher (men HIF hade en match mindre spelad). Bara målskillnad skilde oss från Elfsborg och AIK, som precis som vi hade spelat ihop 26 poäng efter halva serien.

Chansen att gå upp i topp sumpades

Omg: 16 Malmö FF – ÅFF 4–0

När serien vände ställdes vi inför ett nytt mycket inspirerande möte där vi kunde gå upp i allsvensk serieledning! För att vi skulle gå upp i topp krävdes en tvåmålsseger mot MFF, samtidigt som AIK inte bortabesegrade Syrianska, alternativt vi besegrade MFF med två mål mer än vad AIK vann över SFC.

Vi var dock inte nära att nå topplaceringen. AIK vann med 2–1 över Syrianska och vi gjorde en riktig plattmatch och föll med 0–4 på Swedbank Stadion.

Man vill ju gärna inte tro att det ska gå illa i någon match, men inte kändes det bra när matchen mot Malmö startade. Den där extra viljan och farten saknades. Efter en ganska intetsägande förstakvart började vi komma fram ganska enkelt i banan. Med ett makligt tempo i passningsspelet kom vi fram i möjligheter att kunna bryta igenom, men det var inget tryck i djupledslöpningarna och ingen beslutsamhet att tränga igenom. Undantaget var i den 16:e minuten. Imad Zatara slog en djup boll som Viktor Prodell vinklade in framför mål. John Owoeri fick ett jätteläge men fick dessvärre inte träff på bollen.

Fyra minuter senare kom vi fram i vänsterinnerposition. John Owoeri spelade fram till Kristian Bergström, men var fanns påfyllnaden i straffområdet? Ja, Viktor Prodell fanns inte där i varje fall. Om Proddan trott på anfallet och löpt med så hade han fått en jättechans. Detta var just ett stort problem att våra spelare inte tycktes tro på våra anfall. Det var nästan lite av att be om ursäkt att det var så enkelt att komma till anfall, vilket belystes extra då hemmalaget skrek efter en frispark och vi slutade spela fast domaren Stefan Johannesson inte blåst av spelet.

Trots allt var inte Malmö ett dugg bättre i den första halvleken och hemmalaget hade bara ett skott på mål under den första akten. Dessvärre gick skottet i mål. I ett makligt tempo anföll MFF på högerkanten genom Simon Thern, men vår vänstersida var inte alls lika på tå som mot Elfsborg. Kristian Bergström kom på mellanhand, Daniel Sjölund kom för sent i press och Andreas Dahlén tappade bort Jiloan Hamad. Centralt tittade alla på bollen och tappade bort Magnus Eriksson. Framförallt skulle Mohammed Abubakari tagit bevakningen. Nu kunde istället Mange pricka in 1–0 via den främre stolpen och visade ingen respekt mot den klubb som gjort honom till något, utan han jublade i högan skyn.

Uppförsbacken blev naturligtvis jobbig efter målet, men även om vi inte spelade bra så kändes det som vi hade möjligheten att komma ifatt och till och med vända matchen.

Andra halvlek började dock på ett fasansfullt sätt. Efter passivt försvarsspel anföll MFF på högersidan. Daniel Sjölund tappade bollen och Erik Moberg var passiv i duellspelet. Andreas Dahlén intog en position alldeles för högt och Kristian Bergström var passiv. Pawel Cibicki fick fritt utrymme att spela in bollen framför mål. Magnus Eriksson vände bort Daniel Hallingström och skickade in 2–0 i det bortre hörnet. Svagt av Danne att inte täcka Manges vänsterfot och svagt av Henrik Gustavsson att inte ens försöka rädda det lösa skottet mot den bortre stolpen. Och Mange jublade åter i högan skyn!

I den 56:e  minuten fick Imad Zatara på ett bra långskott som målvakten Johan Dahlin räddade men Andreas Dahlén fick dock ett utmärkt läge på returen. Träffen blev dessvärre helt misslyckad.

I den 62:a minuten avgjordes matchen, då Daniel Sjölund slog en svår bakåtpassning och Henrik Gustavsson tog felbeslutet att spela sig ur ett svårt läge. Magnus Eriksson sög in bollen och spelade fram till Erik Friberg som tryckte in bollen.

Bara fyra minuter senare föll förnedrande 4–0. MFF spelade ostört runt till höger. Jiloan Hamad tilläts vandra in från höger alldeles för enkelt och slog en boll snett bakåt som Daniel Hallingström inte fick bort och Emil Forsberg vräkte in bollen i det bortre hörnet.

Istället för serieledning föll vi tillbaka till sjunde plats och hade sex poäng upp till nya serieledaren Malmö. Vi hade dock spelat nio bortamatcher och bara sju hemmamatcher. Därmed fanns en god förhoppning att hänga kvar i toppstriden.

Viktor Prodell kom inte upp i sin kapacitet i toppmatchen och det var kanske inte så lustigt då hans agent Patrick Mörk uttalade sig med förhoppning att Proddan skulle hålla igen! Efter matchen lämnade nämligen vår framgångsrike forward för belgiska KV Mechelen. Mattias Mete lånades också ut till Syrianska. I gengäld kom Ricardo Santos tillbaka, efter senaste klubbadress norska Sogndal.

Efter matchen följde ett två veckors uppehåll från allsvenskt spel.

Östgötacupen

Kvartsfinal Motala AIF – ÅFF 3–1

Till skillnad från åttondelsfinalen mot Tallboda ställde vi upp med ett ”förstärkt” U21-lag mot division II-laget Motala AIF, men det ursäktade ändå inte den usla insatsen. Förnedringen var ett faktum då hemmalaget bara använde sig av en av de tre bonusstraffarna och ändå vann matchen på ett bekvämt sätt till slut.

Vi tog dock ledningen i den 20:e minuten då Allan Olesen prickade in bollen efter hörna. Vår forne spelare, Robin Bornehav satte 1–1 på bonusstraff i den 26:e minuten.

Den första halvleken var verkligen inte bra men den andra blev ännu sämre, med få chanser att ta ledningen. Istället kunde MAIF rycka ifrån till 3–1 efter mål i den 71:a och 74:e minuten av Ibrahim Alushaj. Därefter var vi inte ens nära en reducering.

Matchen var ett fint tillfälle att marknadsföra klubben, men den uppgiften tog verkligen inte våra spelare till sig. Inte var det heller någon tröst att Motala till sist vann hela turneringen.

Nu vann vi inte ens på Kopparvallen

Omg: 17 ÅFF – IF Elfsborg 1–1

Tillbaka på Kopparvallen igen hoppades vi och trodde vi på en ny trepoängare mot de regerande mästarna. Vi hade fyra raka segrar på Kopparvallen med den sammanlagda målskillnaden 13–2.

Vi började också förtroendeingivande. Efter den svaga insatsen i Malmö och den usla mot Motala i Östgötacupen var det viktigt att komma upp på banan igen och visa vilket bra lag vi var. I den första halvleken mot Elfsborg visade vi också detta. Elfsborg försökte precis, som på Borås Arena pressa högt, men de våra spelade sig relativt enkelt förbi förstapressen och det är klart att självförtroendet lyftes efter det tidiga ledningsmålet i den sjätte minuten.

Andreas Dahlén kastade ett inkast nere till vänster på Elfsborgs planhalva. Kristian Bergström spelade tillbaka och Dahlén lyfte in bollen i straffområdet. Ricardo Santos spelade elegant fram till en helt ren John Owoeri, som inte gjorde något misstag, utan satte bollen högt bakom målvakten Kevin Stuhr Ellegaard.

Även om vi inte hade något markant spelövertag så kändes det som vi kontrollerade matchen i den första akten. Det fanns ett lugn i försvarsspelet och vi hade ett övertag på det centrala mittfältet. Med spelvändningar hotade vi framför allt på högerkanten och vi skapade även chanser för ett andra mål. Dessvärre blåstes Ricardo Santos eleganta lobbmål av för offside och Mohammed Abubakari sköt precis utanför stolpen efter ett mönsteranfall.

Elfsborg fick ett jätteläge i den första akten. Fick var det rätta ordet då domaren Andreas Ekberg från Lund gick på när Mohammed Bangura slängde sig efter att han var emot Daniel Sjölunds ben. Det var naturligtvis inte i närheten av straff men likväl fick Bangura chansen från elva meter. Ansatsen var dock kort och Mohammed lyckades inte vänta ut Henrik Gustavsson. Fimpen stod kvar och läste sedan straffen perfekt och klistrade bollen när han gick till höger. Domaren Ekberg stod inte för någon bra insats även i övrigt om jag utrycker mig väldigt milt! Anders Svensson borde exempelvis blivit utvisad redan i den första halvleken efter fula påhopp.

Henrik Gustavsson limmade Mohammed Banguras straff

Vi började även den andra halvleken bra med ett par fina anfall där sista spetsen saknades, men efter bara fem minuter började gästerna få allt mer att säga till om och tog sedermera över matchen. Vi verkade tappa orken och blev passiva. Elfsborg verkade dock inte heller ha tillräckligt med kraft för att få riktig spets i sina anfall och de heta målchanserna var därmed få.

Dessvärre utnyttjade de ett till synes svårt läge redan i den 57:e minuten. Henrik Gustavsson slog en lång utspark som Ricardo Santos tappade för enkelt. Tre mittfältare fanns för återerövring. Mohammed Abubakari var dock den ende som var aktiv av dem medan Daniel Sjölund och Kristian Bergström var passiva. Stefan Ishizaki kunde därmed löpa igenom och passa till vänster där Niklas Hult fanns. Vi såg ut att kunna avstyra faran med många spelare samlade, men Kristian Bergström tappade bort sitt vänsteransvar och där kom Johan Larsson farandes och fick fritt utrymme för sin erkänt giftiga högerfot. Bollen satt stenhårt upp mot det högra krysset.

Vi hade trots allt ett par bra chanser att ta ledningen men både Kristian Bergström och Imad Zatara sköt utanför. Bortalaget kunde dock också mycket väl ha tagit ledningen. Efter slutsignalen var det förstås besvikelse att vi inte närmade oss toppstriden ytterligare, men samtidigt en lättnad att vi inte tappade alla poängen.

Eftersom Helsingborg vann hängmatchen borta mot Halmstad med 1–0, var det hela tio poäng upp till förstaplatsen. Hastigt och olustigt var guldmedaljerna långt borta. Hoppet om europaspel levde dock i högsta grad – upp till Malmö och AIK på andra och tredje plats var det fem poäng.

Efter matchen lämnade Christoffer Karlsson, som under hösten spelade i Grebo.

Omg: 18 ÅFF – Gefle IF 1–1

Trots att vi kvitterade i slutskedet av matchen hemma mot Gefle var det en jättebesvikelse. Vi hade en jättechans mot ett Gefle som flängt runt i Europa och spelat i Europa League.

Det var egentligen väldigt märkligt – alla vet att det gäller att ha snurr på bollen för att låta tröttkörda spelare jaga för att därigenom få en klar fördel i slutet av matchen. Istället för att sätta fart med passningsspelet agerade vi emellertid väldigt långsamt och passningarna gick ofta på felvänd spelare vilket gjorde att tempot ytterligare sänktes. Vi skapade ändå en del goda lägen för att ta ledningen, men det blev istället gästerna som tog kommandot efter ett riktigt skitmål i den 53:e minuten.

Vänsterbacken Jens Portin slog en lång boll på vänsterkanten och Anton Tinnerholm fick fel riktning på nicken, in i banan. Mikael Dahlberg tog emot, vände bort Erik Moberg som täckte alldeles för smalt och Mikael dundrade in 0–1 upp i nättaket. Visserligen hade Dahlberg en hel del tur men det målet skulle ha förhindrats.

Luften gick ur oss mot Gefle

Målet fick de våra att vakna till lite och det blev lite enklare och rappare spel. Det dröjde dock till den 86:e minuten innan vi kunde kvittera. Petrit Zhubi sprintade in i straffområdet och blev fälld av David Fällman nere vid kortlinjen. Daniel Sjölund höll sig lugn och satte straffen säkert till höger när målvakten Emil Hedvall gick åt andra hållet.

Det blev spännande in i slutet, då Henrik Gustavsson gjorde en jätteräddning på Jakob Orlovs nick och Petrit Zhubi överarbetade i jätteläge på stopptid.

Eftersom både tvåan Malmö och trean AIK vann sina matcher hade vi hela sju poäng upp till en Europa Leagueplats.

Största bollinnehavet räckte inte

Omg: 19 ÅFF – Halmstads BK 0–1

I den tredje raka hemmamatchen hade vi en god chans till upprättelse och revanschlustan borde ha varit enorm, men vi var inte med från början och inom loppet av sex minuter släpptes det största hotet Mikael Bohman vind för våg i två jättechanser direkt.

Det var tur att Henrik Gustavsson var med från början och räddade två gånger om, men det hjälpte ju inte då Fimpen släppte in Mikael Bohmans skott från långt håll i den 59:e minuten. Det är ytterst sällan man sett Henrik göra en sådan tavla. Men det var inte bara Fimpens fel.

Ricardo Santos satsade inte fullt i någon höjdduell och gjorde det inte heller när Erik Moberg skickade fram bollen. Halmstad kunde därmed erövra bollen och när Antonio Rojas lyfte fram bollen till vänster tycktes varken Erik Moberg eller Daniel Hallingström ta faran på allvar. Katastrofen var ett faktum när Bohman enkelt kom emellan våra mittbackar och kom till skott.

Detta var ett av de mest bedrövliga mål som jag sett oss släppa in och det var förstås fasansfullt.

Vi såg annars ut att komma ut som ett nytt lag i den andra halvleken och skapade två jättelägen för ett ledningsmål. I den 46:e minuten anföll vi till höger och till sist fick Mohammed Abubakari ett upplagt läge något till höger om målet i straffområdet. Avslutet var bra men det var dessvärre också räddningen. I den 50:e minuten skickade Anton Tinnerholm in bollen från höger och Ricardo Santos nickade bra nära mål, mot bortre stolpen men Stojan Lukic gjorde en ännu svettigare räddning och vinkeln blev för snäv för Kristian Bergström, vars avslut satt i gaveln på returen.

Chocken kom i stället i och med Halmstads mål. Vi fortsatte dock att komma mycket djupare fram på Halmstads planhalva än i första halvleken och vände spelet bra ut på kanterna men det var alldeles för få bollar som matades in framför mål. Faktum var att vi inte lyckades skapa en enda riktigt het målchans efter bortamålet. Med ett bollinnehav på 71–29 i andra halvlek var det direkt svagt att inte skapa fler chanser. Totalt vann vi bollinnehavet med 67–33, vilket är det störst bollinnehav vi haft i de 90 matcherna vi spelat i Allsvenskan på 2010-talet.

AIK föll i toppmötet borta mot Malmö med 0–1 och vi hade därmed fortfarande sju poäng upp till trean AIK.

Borta från medaljstriden efter svintung förlust

Omg: 20 AIK – ÅFF 3–2

Trots den skrala poängutdelningen i de senaste matcherna fick vi ett gyllene tillfälle att få kontakt med toppstriden igen, via seger över AIK skulle vi bara vara fyra poäng efter solnalaget. Vi hade dock inte marginalerna med oss på Friends Arena och slarvade bort möjligheten.

Vi hade under en lång period klarat oss bra i försvarsarbetet, med få insläppta mål, men under denna period såg det ut som i början på säsongen med många alldeles för lättvindigt insläppta mål efter fatala individuella misstag.

Mål nummer ett denna fasansfulla måndag uppkom efter en slarvpassning från Martin Christensen. Visserligen halkade Martin i momentet innan, men han hade ändå fått bra koll på läget när dansken slog bollen rakt till Nabil Bahoui. Martin Christensen (som trots misstaget inte jobbade tillbaka tillräckligt), Anton Tinnerholm, Daniel Hallingström och Alberis da Silva agerade passivt när Bahoui väggspelade med Henok Goitom och kom fri in i straffområdet. Henrik Gustavsson såg ut att rädda, men bollen studsade oturligt på den förre brommapojken och in i mål.

Vi borde ha gått in med 1–1 i paus. Henrik Gustavsson slog en lång utspark i den 36:e minuten som Ricardo Santos nickskarvade och Imad Zatara sprintade sig fri. Dessvärre fick Imad bollen för långt ifrån sig och fick stressa iväg avslutet. Det var ändå väldigt nära då bollen rullade i den vänstra stolpen, men med en bättre touch hade Imad fått ett lugnare och bättre avslutningsläge. Marginalerna var alltså emot oss från början.

Efter en rätt svag första halvlek från båda lagen, tog vi kommandot i början på andra halvlek. Passningsspelet liknade mer det tidigare under säsongen än det långsamma och med hög felprocent som hade präglat vårt spel på sistone.

I den 60:e minuten kom så äntligen kvitteringen efter en fin omställning. Imad Zatara spelade in bollen från vänster. Ricardo Santos tog emot och spelade bakåt till Daniel Sjölund som på ett tillslag hittade Martin Christensen till höger. Martin tog emot och skickade in ett fint inlägg mot bortre stolpen och där språngnickade Imad Zatara in bollen. Målvakten Kyriakos Stamatopoulos var på bollen men var ändå chanslös när det sköna 1–1-målet föll.

Glädjen var dock inte långvarig för bara åtta minuter senare tog AIK åter ledningen. Celso Borges fick alldeles för lättvindigt avancera centralt och klippte till Erik Moberg med handen. Men istället för en solklar frispark till oss tilläts Borges fortsätta och han spelade ut bollen till höger. Andreas Dahlén var inte med på noterna och Martin Mutumba kunde styra in bollen framför målet. Daniel Hallingström såg ut att enkelt kunna styra undan inspelet, men stannade oförklarligt upp. Eftersom Anton Tinnerholm samtidigt hade tappat bort Nabil Bahoui, kunde den sistnämnde enkelt raka in det vidriga 1–2-målet.

Luften såg ut att gå ur oss, men ett nonchalant AIK, som verkligen inte var bra denna dag, kunde vi ändå matcha. Efter ett par byten och fler spelare i offensivare positioner kunde vi åter skapa ett visst tryck. I den 85:e minuten lyckades vi äntligen kvittera igen. Daniel Sjölund slog en fin boll i djupet till vänster som Petrit Zhubi tog emot och inlägget var utsökt. Ricardo Santos mötte med huvudet och satte 2–2 snyggt mot det bortre krysset.

Det var sedan riktigt svagt att vi inte kunde hålla undan. Vi hade ett jätteläge i den 91a minuten men straffades åter av en rent dålig värdering. Varför gick inte John Owoeri på utsidan om sin trötte back? Istället stannade han upp och slog en passning till höger som blev för hård. Men varför sprang inte Petrit Zhubi för fullt efter bollen? Det var i slutsekunderna av en viktig allsvensk match på bortaplan och vi var på väg att bryta en nedåtgående trend. Det var alltså inte frågan om någon korpmatch! Det var då helt oförsvarligt att bara jogga efter bollen bara för att passningen inte var bra slagen. Detta kostade oss nu poängen.

AIK kunde hålla i bollen efter vårt misslyckade anfall. Martin Mutumba vände väl enkelt bort John Owoeri till höger och spelade bollen bakåt där en helt oattackerad Ibrahim Moro kunde serva in bollen. Erik Moberg tappade helt bort markeringen på Henok Goitom som sopren kunde nickskarva bollen via den bortre stolpen och retsamt längs med mållinjen och in i mål. Det var samma stolpe som ställde oss ett spratt då Imad Zataras skott gick stolpe ut. Det hjälpte alltså inte att byta arena. 2010 var det Oscar Möllers skott som gick i insidan av stolpen och precis utanför mållinjen för att retsamt rulla utanför den bortre stolpen.

Det var en fasansfull förlust på alla sätt och drömmen om Europa via en framskjuten placering i Allsvenskan tycktes gå i kras, då vi hade hela tio poäng upp till AIK på fjärde plats.

Årets pärs slutade lyckligt

Svenska Cupen 2013–2014

Omg: 3 IFK Uddevalla – ÅFF 3–5 e str, 2–2 e ft och fng

I det tunga bakslaget från Friends Arena var vi tvungna att ladda om för måstematchen i Svenska Cupen i Uddevalla.

Mot ett division II-lag ska vi vinna, så är det bara, men rädslan inför den här matchen var ändå stor. Vi hade inte rosat marknaden i de senaste matcherna. Den dåliga konstgräsplanen skulle sänka tempot i vårt spel och mycket tydde på att Uddevalla skulle vara en svårare motståndare än många trott.

De tre delarna sammantaget gjorde att det här blev en tuff uppgift. Mycket tuff skulle det visa sig. Konstgräsmattan var av det gamla slaget som vi känner igen från Tipshallen i Jönköping till exempel. En tunn matta där allt gräs låg ner. Bollen rullade väldigt snabbt och vid minsta dålig touch studsade bollen iväg. Det är klart att hemmalaget bemästrade detta underlag bättre eftersom de tränar på det varje dag. Emellertid hade IFK Uddevalla länge velat byta ut detta konstgräs.

De gånger de våra fick flyt i spelet med få tillslag och löpningar i fria ytor, visade sig klasskillnaden, men då hemmalaget lyckades stressa oss med sin höga press och vi gjorde tekniska misstag så var det jämna steg.

Vi hamnade olyckligt i tidigt underläge, redan efter 14 minuter. Anton Tinnerholm blev hårt ansatt på högerkanten och fick inte tillräcklig hjälp av Petrit Zhubi. Den misslyckade chansbrytningen av Anton innan målet var inte bra och eftersom våra mittbackar agerade passivt fick Samir Fehric drömyta att skära in från vänster. Gustav Jansson borde ha klarat skottet vid sin främre stolpe men gjorde det tyvärr inte.

Vi hade sedan en riktigt svag period, men fick bättre fart på både ben och boll i mitten på halvleken. Framåt var det dock fortfarande för uddlöst. Den senare delen av första akten var tempot och kvaliteten för låg för att tränga igenom.

Vi öppnade den andra halvleken piggare och kom på ett bättre sätt runt på kanterna. Redan efter tre minuter fick vi straff sedan Petrit Zhubi rivits ned till höger i straffområdet. Daniel Sjölund satte elvametaren säkert till vänster om målvakten.

Vi fortsatte att skapa tryck mot hemmamålet och efter ett bra anfall i den 62:a minuten spelade Kristian Bergström in bollen i straffområdet. Ricardo Santos bröstade ned bollen och kunde peta in 2–1. Underbart!

Vi kontrollerade sedan matchen och skapade några bra lägen för ytterligare mål, men med tio minuter kvar blev det lite stressigt. Hemmalaget kunde flytta upp positionerna efter att de fått ett inkast. I den 82:a minuten fick Gustav Jansson en bakåtpassning från Erik Moberg och vår målvakt slog bollen olyckligt på en motståndare. Gustav räddade skottet men fick ingen hjälp på returen och Heidar Geir Juliusson kunde lyfta in 2–2.

Vi borde ändå ha avgjort tillställningen under full tid, men Petrit Zhubis avslut rensades undan på mållinjen och förlängning följde.

Det var väldigt nära att vi tog ledningen direkt. Petrit Zhubi spelade in bollen till vänster i straffområdet. Daniel Sjölund, lyfte bollen i insidan av den främre stolpen och bollen gick retsamt längs med mållinjen och förbi den andra stolpen.

I den andra förlängningskvarten sköt Daniel Sjölund ett bra skott i vänsterinnerläge, men målvakten räddade och Ricardo Santos nickade i stolpen.

Man var nära upplösningstillstånd, men det skulle alltså bli ännu värre. Nu var det straffsparkar som skulle fälla avgörandet…

Det började illa då hemmalagets Jesper Andreasson satte 3–2 hårt till vänster. Men Oscar Möller höll nerverna i styr och var också säker när han satte sin straff högt över den liggande målvakten fram till 3–3. Gustav Jansson tog sedan stor revansch och gjorde en bra räddning när han fällde sig säkert till vänster och motade Jeton Krasniqis skott. Dessvärre sköt Daniel Sjölund sin straff utanför den högra stolpen efter att målvakten gått åt samma håll. Glädjande nog brände Fredrik Brändén sin straff när han sköt högt över och Anton Tinnerholm satte 4–3 till höger om målvakten. Christian Nyberg sköt sin straff i ribbans ovansida och Kristian Bergström kunde sedan avgöra i den fjärde ronden och det gjorde han! Pligg satte bollen högt och säkert fram till 5–3 och det var en enorm glädje och lättnad som strömmade ur den, med puls över 200, skakande kroppen.

Detta var säsongens värsta pärs, men tack vare triumfen lever hoppet om spel i Europa League, när cupspelet fortsätter i mars. 

Fortsättning följer i del V – Hösten