Del VII – Sammanfattning
Vi kan konstatera att
vi har tagit ytterligare ett kliv framåt efter den här säsongen. Prioritet
nummer ett var att täta till bättre i defensiven, vilket lyckades med elva
färre insläppta mål. Vi lyckades inte förbättra vår åttondeplats men tog tre
poäng fler.
Peter Swärdh ville inventera spelartruppen ordentligt och
blandade friskt i träningsspelet. Detta var en naturlig del för att han skulle
få en så god överblick av spelartruppen som möjligt, men dessvärre fortsatte
laborerandet även när allvaret började i Svenska Cupen.
Svag start
Efter kanongenrepet borta mot Elfsborg kom vi av oss under
cupspelet och tog bara fem poäng på de sex första matcherna i Allsvenskan (3–6
i målskillnad). Vi släppte in för enkla mål och var själva svaga i målskyttet.
Vi borde under perioden fått med oss en pinne i Gävle (men föll med 0–1), hemma
mot Malmö var vi länge med men avslutade uselt (1–3). 1–0-segern hemma mot AIK
var väldigt viktig. Vi borde sedan ha avgjort redan i första halvlek i
Halmstad. Borta mot Kalmar var 0–0 bra med tanke på den felaktiga utvisningen
av Andras Dahlén. Hemma mot Göteborg ägde vi matchen men åkte ändå på en neslig
förlust med 1–2.
Trots att vi inte var i fas under denna period borde vi åtminstone
ha tagit fyra poäng till (en pinne mot Gefle samt tre mot Halmstad och en mot Göteborg).
Anledningen till bristerna stod att finna i den
bristfällande kontinuiteten i laget. I början av säsongen tvingades vi ändra om
en del i backlinjen. Andreas Dahlén var ny och hade inte fått möjligheten att
spela ihop med samma försvarslinje. Erik Moberg var också tillbaka efter en
lång skada och nådde inte heller sin fulla potential. På innermittfältet var Mohammed
Abubakari skadad och Daniel Sjölund var ännu inte i form. På högermittfält hade
inte någon spelare fått kontinuitet. På topp var Viktor Prodell given, men han
var mållös under de sex första matcherna. Prodell hade inte fått chansen att
spela ihop sig med någon parhäst och det var först när Imad Zatara flyttades
upp på topp mot AIK som anfallsparet började utkristalliseras, men det dröjde
förstås ett tag innan de hittade varandra.
Bäst i Allsvenskan
Sedan skedde en stor scenförändring. Vi var faktiskt formstarkast
i hela Allsvenskan med sju segrar på nio matcher med målskillnaden 18–7! De
enda förlusterna var borta mot Norrköping (1–2) och borta mot Helsingborg
(0–3). Mot suveräna serieledaren HIF var vi aldrig med i matchen, men i Norrköping
borde vi ha avgjort redan i första halvlek. Vi tog övertygande segrar hemma mot
Djurgården (5–1) och Mjällby (3–0). Vi avslutade vårsäsongen med fyra raka
segrar; Häcken borta 2–0, Syrianska h 1–0, Brommapojkarna h 4–1 och Elfsborg b
1–0. Höjdpunkterna var förstås att vi äntligen vann på Rambergsvallen och triumfen
mot mästarna på omöjliga Borås Arena.
Under perioden tog Henrik Gustavsson fram sina bästa
kvaliteter. Erik Moberg kom tillbaka i stort slag och utvecklade ett mycket
starkt mittlås tillsammans med Daniel Hallingström. På kanterna började också
Anton Tinnerholm och Andreas Dahlén att hitta rätt.
På innermittfältet utvecklades också Mohammed Abubakari och
Daniel Sjölund till ett av allsvenskans absolut främsta mittfältsduo som vi
hoppats på. Martin Christensen växte på högerkanten och Kristian Bergström visade
åter sin höga kapacitet. Längst fram producerade Viktor Prodell och Imad Zatara
riktigt bra (11 mål tillsammans). John Owoeri kom också in på topp och gjorde
det bra till en början. Tom Pettersson gjorde det också bra på innermittfältet
då han vikarierade när Mommo var borta några matcher och Emmanuel Dogbe visade
sig stå pall bra bort mot Elfsborg.
 |
| Daniel Sjölunds mål på Borås Arena kan man se hur många gånger som helst! |
Just bortamatchen mot Elfsborg var en av årets absoluta
höjdpunkter. Vi uppträdde mycket disciplinerat och tillät inte hemmalaget få
till något spel. Vi borde ha ökat vår ledning till 2–0 eller 3–0 innan Elfsborg
ens hade ett skott på mål. Trots att våra defensiva positioner prioriterades
hade vi både fina långa anfall, och sylvassa omställningar. Elfsborg hade inte
ett enda skott på mål under de första 56 första minuterna och det var första i
slutet av matchen som de fick tryck mot vårt mål.
Efter matchen låg vi på sjätte plats med 26 inspelade poäng.
Vi hade rejält häng på guldet (tre poäng) och givetvis trodde vi på fortsatt
toppkänning.
Ny tung svacka
Vi klarade dock inte av att hänga på toppstriden. Efter bara
tre poäng på sju matcher (4–13 i målskillnad) sjönk vi på nästan samma sätt i
tabellen som 2012.
Vi tog inte en enda seger under denna period, utan fick nöja
oss med tre kryssmatcher, alla på Kopparvallen efter: 1–1 mot Elfsborg och
Gefle samt 0–0 mot Kalmar. Att vi inte räckte till i toppmötet bort mot
blivande mästarna Malmö var en sak, men att vi tappade allt i andra halvlek och
föll med hela 0–4 var förstås riktigt illa. Vi hade sedan tre raka hemmamatcher,
som vi trodde skulle ge oss full pott, men vi lyckades bara ta två poäng. Vi
hade greppet mot Elfsborg men tappade i andra halvlek. Vi satte inte
tillräcklig fart mot Gefle och kunde kvittera först i slutskedet på matchen.
Årets bottennapp på Kopparvallen var ändå inte nått för det kom i matchen mot
Halmstad. Trots stor dominans föll vi med 0–1, efter att vi omsatte det
rekordstora bollinnehavet (67–33) i för få målchanser, på grund av ett
nonchalant och icke resolut spel. Bortamatchen mot AIK var ett lyft offensivt
sett, men efter slarv i försvarsspelet föll vi ändå med 2–3. Vi dominerade
stort hemma mot Kalmar men var för uddlösa framåt och borta mot Göteborg gjorde
vi en riktigt blek insats (0–3).
Bortamatcherna under den svaga perioden var tuffa, men mot
AIK borde vi åtminstone ha klarat en pinne. Den stora besvikelsen var dock det
klena facitet på Kopparvallen med tre poäng på fyra matcher. Vi borde verkligen
ha klarat av att vinna mot Gefle och Halmstad i varje fall.
Henrik Gustavsson fick mycket sämre hjälp av utespelarna
under sensommaren och han kunde själv också ha motat något mer mål. Gustav
Jansson fick inte heller mycket hjälp i Göteborg. Trots att försvarslinjen var
intakt i de fyra första av dessa matcher så uppträdde vi inte stabilt. Erik
Moberg som närmade sig landslagsklass dessförinnan tappade plötsligt formen och
vi begick åter många simpla misstag precis som i början på säsongen.
Mittfältet var också i stort sett intakt under dessa sju
matcher, men Daniel Sjölund var inte längre lika vass och lite för omständlig i
sitt passningsspel liksom Mohammed Abubakari som kom ur balans och drog på sig
en massa varningar. Kristian Bergström stod inte heller att känna igen.
På topp lämnade allsvenskans effektivaste målgörare i Viktor
Prodell och det är klart att det var kännbart för oss. John Owoeri och nye
Ricardo Santos blev inte alls det anfallsparet som vi hoppades på.
Trots kräftgången hade vi åtta poäng ned till kval- och
nedflyttningsplats som minsta avstånd (sett efter hela omgångar), vilket var
stor skillnad mot året innan då vi faktiskt bara hade tre poäng tillgodo inför
hemmamötet med Djurgården i omgång 24.
Höga toppar och djupa
dalar avslutade säsongen
Precis som 2012 års säsong avslutade vi någorlunda med 11
poäng på 8 matcher med målskillnaden 12–11. Insatserna var dock ojämna. Vi
svarade för tre riktigt bra matcher; Öster hemma 4–0, Mjällby borta 1–0 och
årets främsta i 3–0-segern hemma mot Helsingborg. I alla tre matcherna
dominerade vi kraftigt och skapade många målchanser. I matchen mot HIF, som
fortfarande hade guldchansen kvar, spelade vi lika disciplinerat som i Borås,
men var ännu bättre offensivt där vårt spelförande och vägvinnande spel satt
till punkt och pricka.
 |
| Helsingborgsmatchen var ett stort glädjeämne under slutspurten |
Tyvärr innehöll avslutningen också riktiga bottennapp som
den pinsamma förlusten borta mot Syrianska (1–4). Vi uppträdde också mycket
blekt borta mot Djurgården (0–2) och med domarens hjälp tappade vi allt hemma
mot Norrköping (1–3). Den mållösa matchen mot Brommapojkarna var inte heller
någon höjdpunkt, men avslutningen mot Häcken var desto mer underhållande (2–2).
Att vi tappade ledningen i slutet hade ju ingen betydelse eftersom vi ändå
klarade åttondeplatsen.
Under den avslutande delen av Allsvenskan kan man säga att
den goda perioden från sommaren och den dåliga därefter blandades friskt. Det
var svårt att sätta fingret på varför det blev så, men vi var ett mittenlag som
inte hade kniven på strupen i bottenstriden och inte heller hade häng på en
europaplats. De sista procenten dom behövs för att prestera max fanns inte där
hela tiden. Helsingborg var dock inspirerande att möta men tydligen inte
Syrianska. Vi drabbades också av sju avstängningar under perioden.
Karaktärspelaren Daniel Sjölund var också sjuk hemma mot Norrköping. Om han
varit frisk hade motivationen säkert varit på topp i hemmaderbyt och då hade vi
säkert tagit tag i matchen på ett helt annat sätt i andra halvlek.
Bäst efter uppehåll
En annan intressant iakttagelse under säsongen var att vi
var så starka direkt efter ett uppehåll. Under säsongen hade vi totalt fyra
längre uppehåll, två sommaruppehåll och två VM-kvaluppehåll under hösten. Med
vila och gott om tid att förbereda oss för nästa uppgift vann vi tre matcher
och spelade ett kryss med målskillnaden 10–1 efter: 2–0 borta mot Häcken, 1–1
hemma mot Elfsborg, 4–0 hemma mot Öster och 3–0 hemma mot Helsingborg.
Det blev ingen
förväntad topplacering
Jag hoppades och trodde på en topplacering innan säsongen
och kände att jag hade fog för min starka tro, men för att vi skulle lyckas
hålla kontakten med täten var vi dock för ojämna totalt sett. För att kunna nå
toppen kan man inte hamna i så långa poängsvackor. Trots den svaga starten
lyckades vi ändå nästan jaga ifatt, men det är klart om vi fått med oss några
fler poäng i början på säsongen så hade vi nått förstaplatsen vid sommaren.
Pressen hade givetvis ökat men motivationen att prestera även under tyngre
perioder hade förstås blivit starkare.
Vi tog 40 poäng men vi borde ha tagit 14 poäng till (en
pinne borta mot Gefle, tre borta mot Halmstad, en hemma mot Göteborg, tre borta
mot Norrköping, tre hemma mot Gefle, tre hemma mot Halmstad, en borta mot AIK
och en hemma mot Norrköping).
Vi hade i så fall slutat på tredje plats och med större
motivation i fler matcher kunde vi ha tagit ännu fler poäng (speciellt borta
mot Syrianska) och därmed även utmanat om guldet.
Poängfördelningen mot
de olika lagen i Allsvenskan
Till skillnad från 2012 tog vi något färre poäng mot laget
på den undre halvan, 25 denna säsong mot 28 året innan. Däremot tog fler poäng
mot lagen på den övre halvan, 15 denna säsong mot 9 från föregående år. Vi
nollade mot fyra lag i 2012 (Häcken, Malmö, Helsingborg och Göteborg) och tre
denna säsong (Malmö, Göteborg och Norrköping). 2012 tog vi full pott mot ett
lag (Gefle) och denna säsong tog vi sex poäng av Mjällby och Öster.
|
Pl
|
hemma
|
borta
|
Tot
|
Po
|
||
|
1
|
Malmö FF
|
1-3
|
0-4
|
1-7
|
0
|
|
|
2
|
AIK
|
1-0
|
2-3
|
3-3
|
3
|
|
|
3
|
IFK
Göteborg
|
1-2
|
0-3
|
1-5
|
0
|
|
|
4
|
Kalmar FF
|
0-0
|
0-0
|
0-0
|
2
|
|
|
5
|
Helsingborgs
IF
|
3-0
|
0-3
|
3-3
|
3
|
|
|
6
|
IF Elfsborg
|
1-1
|
1-0
|
2-1
|
4
|
|
|
7
|
Djurgårdens
IF
|
5-1
|
0-2
|
5-3
|
3
|
|
|
8
|
Åtvidabergs
FF
|
-
|
-
|
-
|
-
|
|
|
9
|
IFK
Norrköping
|
1-3
|
1-2
|
2-5
|
0
|
|
|
10
|
BK Häcken
|
2-2
|
2-0
|
4-2
|
4
|
|
|
11
|
Mjällby
AIF
|
3-0
|
1-0
|
4-0
|
6
|
|
|
12
|
Gefle IF
|
1-1
|
0-1
|
1-2
|
1
|
|
|
13
|
IF
Brommapojkarna
|
4-1
|
0-0
|
4-1
|
4
|
|
|
14
|
Halmstads
BK
|
0-1
|
0-0
|
0-1
|
1
|
|
|
15
|
Östers IF
|
4-0
|
1-0
|
5-0
|
6
|
|
|
16
|
Syrianska
FC
|
1-0
|
1-4
|
2-4
|
3
|
Vi har en bit kvar för att rå på topplagen i större utsträckning,
men vi är en bit på väg. Elfsborg har stor respekt för oss sedan vi har 8–2 i
poäng och 8–3 i mål mot dem de två senaste säsongerna. När vi vann mot dem på
Borås Arena så hade de inte förlorat på 25 raka hemmamatcher i Allsvenskan.
AIK har vi besegrat på Kopparvallen de tre senaste åren med
den sammanlagda målskillnaden 6–0 (inklusive cupsegern 2011). På bortaplan har
vi dock ännu inte lyckats ta poäng mot dem, även om vi var mycket nära denna
säsong, vilket bevisar att det går.
Efter fem raka förluster mot Helsingborg tog vi äntligen en
trepoängare mot skånelaget och det blev till och med en övertygande seger med
3–0. Därmed torde den största respekten vara borta och det är nu dags att bryta
trenden även på Olympia.
2010 tog vi vår första seger i Allsvenskan sedan 1982 när
IFK Göteborg besegrades på Kopparvallen (2–1), men sedan har vi kammat noll mot
kamraterna. Vi har dock varit spelförande på Kopparvallen men inte haft
marginalerna med oss. På Gamla Ullevi har vi dock vikit ned oss för lätt.
Kommande säsong hoppas vi på framgång både hemma och borta mot blåvitt.
Malmö är det enda topplaget som vi inte har besegrat i
Allsvenskan det här decenniet. Vi tog dock en stark poäng hemma mot dem 2010 (som
dessvärre blev betydelselös) och var väldigt nära en pinne på Swedbank Stadion
2012, men tappade till 1–2 i den 93:e minuten. Denna säsong noterade vi svaga 1–7
sammanlagt mot MFF. Vi var i varje fall med i båda matcherna under en dryg
halvlek, men det var bara att erkänna att Malmö var bättre än väntat denna
säsong och vann guldet välförtjänt. Därbakom var det dock inget lag som
övertygade, även om AIK stod för en stark höst och Göteborgs fysiska spel med några
spetsspelare gav många poäng. Den största överraskningen var annars Kalmars
fjärdeplats, med ett spelarmaterial som vi mer än väl kunde matcha. Vi har
alltså alla möjligheter att slå oss in i toppen.
Hemmaplan
Hemmafacit var snarlikt gentemot fjolåret, med samma
fördelning i vunna matcher, kryss och förluster. Därmed tog vi förstås lika
många poäng som förra året – 25 stycken. Trots att vi gjorde betydligt färre
mål totalt sett gjorde vi ett mål mer än 2012 på Kopparvallen och släppte in
ett färre. Målskillnaden var 28–15.
Fem storsegrar bidrog till den fina målskillnaden: 5–1 mot
Djurgården, Öster 4–0, Brommapojkarna 4–1, Mjällby 3–0 och Helsingborg 3–0.
Trepoängaren mot Öster var för övrigt vår hundrade hemmaseger i Allsvenskan. Nu
har vi totalt tagit 101 segrar på Kopparvallen i Allsvenskan.
I Allsvenskan har de två senaste hemmasäsongerna bara överträffats
en gång sedan 1974. 1979 tog vi något fler poäng per match, 1,69 mot 1,67 denna
säsong. Inte sedan 1974 har vi heller gjort lika många mål på hemmaplan. Endast
vid tre tidigare allsvenska säsonger har vi släppt in så få mål per match på
Kopparvallen. 1979 – 10 mål (0,77/match), 1972 – 10 mål (0,91) och 1971 – 9 mål
(0,82). Denna säsong släppte vi in exakt ett mål per hemmamatch, vilket alltså
var betydligt bättre än guldåret 1973 – 17 mål (1,31 mål/match).
Precis som förra året gjorde toppduon färre hemmamål än oss.
Malmö och AIK stannade på 26 mål på Swedbank Stadion respektive Friends Arena.
De som gjorde fler hemmamål var: Helsingborg (36) samt Göteborg och Mjällby
(31).
Topptrion släppte in färre hemmamål än oss: Göteborg (11),
Malmö (13) och AIK (11). Gefle släppte också in färre hemmamål, 12 stycken.
Svenska mästaren Malmö hade alltså samma målskillnad som oss
(+13)
Bortaplan
Vi tog tre poäng fler på bortaplan än 2012 och 15 totalt. Vi
förlorade en match mer, man vann två fler och noterades för tre färre kryss.
Till skillnad från hemmaspelet var det stor skillnad på antal gjorda och
insläppta mål på bortaplan jämfört med 2012. Vi släppte in tio mål färre på
bortaplan men gjorde också tolv mål färre. Målskillnaden var 9–22.
Sedan 1975 har vi bara tagit fler bortapoäng per match en
allsvensk säsong, 1980 tog vi 14 poäng på 13 bortamatcher, vilket innebär 1,08
pinnar per match mot exakt 1,00 poäng per bortamatch i år.
Tillsammans med Syrianska gjorde vi minst bortamål. Vi
släppte dock bara in ett bortamål mer än serietvåan AIK. Totalt var det sex lag
som släppte in färre bortamål än oss, toppkvartetten Malmö, AIK, Göteborg och
Kalmar samt Elfsborg och Norrköping.
Kalmar var det enda laget som var inblandat i mindre mål
totalt sett på bortaplan (26) stycken mot våra 31 mål.
Klar förbättring på
naturgräs
 |
| Stor glädje efter Anton Tinnerholms mål på Myresjöhus Arenas naturgräs |
2012 förlorade vi inte en enda match på bortakonstgräs i
Allsvenskan, men denna säsong tog vi bara en seger borta på konstgräs (Elfsborg
1–0) och tog fyra poäng totalt på sex konstgräsmatcher utanför Kopparvallen
(efter ytterligare en pinne mot BP). På naturgräs tog vi bara två poäng 2012
men denna säsong tog vi elva pinnar på naturgräs. Anmärkningsvärt var att vi
kammade noll mot de lag som länge låg topp fyra med målskillnaden 2–13 (Malmö
0–4, AIK 2–3, Göteborg 0–3 och Helsingborg 0–3), medan vi noterade 4–0
sammanlagt på de övriga fem naturgräsmatcherna (Kalmar 0–0, Häcken 2–0, Mjällby
1–0, Halmstad 0–0 och Öster 1–0).
Att vi skulle ta fler poäng på naturgräs var en av
målsättningarna innan säsongen, men att det skulle ske med avkall på
bortakonstgräs var verkligen inte meningen. Med karaktärspelare som Mohammed
Abubakari och Daniel Sjölund på innermittfältet förstod vi att vi skulle bli
mycket starkare på naturgräs. Men varför tog vi så få poäng på bortakonstgräs?
Ja, det känns svårare att svara på, men kanske var det en liten underskattning
eftersom vi normalt är väldigt bra på konstgräs. Mot Norrköping spelade vi
länge bra fotboll, men mot Gefle, Djurgården och Syrianska gjorde vi bleka
insatser.
Vårsäsongen
Vi gjorde en stark vårsäsong 2012 men än ännu bättre denna
säsong. Vi tog till och med en poäng mer än i Superettan efter 15 matcher 2011.
Jämfört med 2012 tog vi två poäng fler efter att vi vann en match mer och
kryssade en gång mindre. Vi tog totalt 26 poäng och noterade målskillnaden
21–13.
Vi gjorde 11 mål färre än 2012 efter 15 matcher. Å andra
sidan släppte vi in 10 mål färre. Faktum är att vi inte släppt in så få mål (13
stycken) under någon vårsäsong i Superettan. 1995 släppte vi in 11 mål efter 15
matcher i division II, men sedan dess släppte vi in 16 mål som minst.
2009 tog vi 29 poäng efter vårsäsongen men i Allsvenskan får
vi gå tillbaka till det senaste guldåret för färre insläppta mål efter 15
matcher. Under 1973 gjorde vi en fantastisk vårsäsong, vann de nio första
matcherna och var obesegrat med 37 poäng (omräknat till tre poäng för seger)
efter 15 matcher med målskillnaden 33–11. Endast ytterligare två säsonger i
Allsvenskan har vi släppt in färre mål efter 15 matcher i Allsvenskan; 1971 –
11 mål och 1972 – 12 mål.
Vi var bara tre poäng från serieledande IFK Göteborg efter
15 omgångar (Helsingborg hade en hängmatch som spelades efter omgång 16).
Endast Helsingborg (11) samt Göteborg och Kalmar (12) släppte in färre mål än
oss under vårsäsongen.
Höstsäsongen
Precis som 2012 blev inte höstsäsongen alls lika
framgångsrik som vårsäsongen. Denna säsong tog vi tolv poäng färre än under
våren. Vi knep även två poäng färre än under den allsvenska hösten 2010. Vi
inkasserade en poäng mer under hösten än i fjol, men dessförinnan får vi gå
tillbaka till Superettan 2000 för att finna en sämre höstsäsong, då vi bara tog
11 poäng. Vi tog 14 poäng under hösten och noterade målskillnaden 16–24.
Bara Syrianska (5 poäng) gjorde en sämre höstsäsong än oss.
Öster och Syrianska (14) gjorde färre höstmål än oss. Syrianska (35) och
Helsingborg (30) släppte in fler höstmål än oss.
Vi har utvecklats ett
fantastiskt spel
Efter 2010 års fasansfulla säsong skrev jag så här om
framtiden och Kopparvallen.
”Genom att, under en
lång tid, träna på det underlag som sedan ska gälla för alla hemmamatcher kan
man också i högre utsträckning dra nytta av spelplanens egenskaper. Detta medför
också att spelsystem och olika taktiska dispositioner kan nötas in. På så sätt
har Elfsborg kunna bygga upp ett sevärt och effektivt passningsspel. Det ska vi
också kunna göra om vi bara tror på det.”
Säkert fanns det de som skrattade lite. Vi hade åkt ur
Allsvenskan men skulle ändå kunna bli lika bra som Elfsborg. Jag skrev också
många gånger under 2011 att det spel som vi presterade under långa stunder i
Superettan skulle räcka för att besegra även de bästa i Allsvenskan, men att vi
inte skulle göra fyra eller fem mål som i Superettan.
Jag hade dock fel. 2012 vann med 6–1 mot Gefle och med
makalösa 5–1 mot suveräna serieledaren och blivande guldlaget Elfsborg. Denna
säsong tog vi också som bekant flera stora segrar, bland annat med 5–1 över
Djurgården.
Gladfotbollen från 1970-talet är verkligen tillbaka och vi
kan verkligen konstatera att vi har utvecklat ett fantastiskt hemmaspel på
konstgräset som ett spelförande lag där vi nyttjar spelplanens ytor på bästa
sätt genom spelvändningar och djupledsspel. Med hög press och ett kompakt lag
därbakom är vi också en mardröm att möta. Vi har fått stor respekt från både
motståndarlagen och motståndarsupportrarna, men vi har fortfarande en hel del
att förbättra för att nå den höga nivån vi besitter oftare.
Målen
Nu tittar vi närmare på hur målen har fallit. Vi gjorde 37
mål vilket var 11 färre än under fjolåret. Under de senaste åren har målfacitet
sett ut så här: 2010 – 32, 2011 – 58 och 2012 – 48.
Gjorda mål
Målen har delats in efter fasta situationer och spelmål.
Fasta situationer
Endast ett mål gjordes efter hörna: Mohammed Abubakari (Syrianska b, 1-1), efter att Martin
Christensen spelat tillbaka returen från Kristian Bergströms högerhörna.
Fem mål föll efter frispark:
Kristian Bergström (Malmö h, 1-1), Imad Zatara, (AIK h, 1-0), Imad Zatara (Djurgården
h, 1-0), Imad Zatara (Mjällby b, 1-0), Daniel Sjölund (Helsingborg h, 3-0).
Två frisparkar gick direkt i mål: Kristian Bergström mot
Malmö och Imad Zatara mot Djurgården.
Kristian Bergström lyfte in frisparken som Martin
Christensen lade fram till Imad Zatara.
Kristian Bergström lyfte också in frisparken som Imad Zatra
nickade in mot Mjällby.
Kristian Bergström slog en markpassning till Daniel Sjölunds
mål mot Helsingborg.
Tre frisparkar slogs från höger och två från vänster.
Fyra mål prickades in på straffspark: Viktor Prodell (Syrianska h, 1-0) efter att John
Owoeri blivit fälld, Daniel Sjölund (Gefle h, 1-1) efter att Petrit Zhubi
blivit fälld, Daniel Sjölund (Öster h, 4-0) efter att Ricardo Santos blivit
fälld, Daniel Sjölund (Helsingborg h, 2-0), efter hands då John Owoeri sköt mot
mål. Vi fick ytterligare en straff hemma mot Öster efter att Ricardo Santos
fällts en andra gång, men den sköt Henrik Gustavsson utanför.
Två mål föll efter inkast:
John Owoeri (Elfsborg h, 1–0). Andreas Dahlén kastade, fick tillbaka bollen av
Kristian Bergström och skickade in bollen till Ricardo Santos som nickade fram
till John Owoeri som gjorde mål. Imad Zatara (Öster h, 1–0). Kristian Bergström
kastade till Daniel Sjölund, som avancerade in i banan och spelade i sidled
till Imad Zatara som sköt in bollen.
12 av de 37 målen tillkom efter fasta situationer (32 %),
vilket var en minskning från 17 mål (35 %) 2012. 2011 noterades vi för 28 % på
fasta situationer och i Allsvenskan 2010 för hela 50 %.
Gjorda spelmål
Vi gjorde 25 spelmål.
13 mål tillkom efter snabba omställningar från längre ned i banan:
Oscar Möller (Göteborg h, 1-2), Imad Zatara (Djurgården h,
4-0), Anton Tinnerholm (Öster b, 1-0), Imad Zatara (Mjällby h, 2-0), Imad
Zatara (Mjällby h, 3-0), John Owoeri (BP h, 3-0), Petrit Zhubi (BP h, 4-0),
Imad Zatara (AIK b, 1-1), Ricardo Santos (AIK b, 2-2), Kristian Bergström (Öster
h, 2-0), Kristian Bergström (Helsingborg h, 1-0), Kristian Bergström (Häcken h,
1-0), John Owoeri (Häcken h, 2-1).
Alla dessa 13 mål var vackert utförda, speciellt målet mot
Helsingborg som är lämpligt som skolexempel, från Erik Mobergs brytning var
anfallet perfekt genomfört av Kristian Bergström, Martin Christensen, John
Owoeri, Anton Tinnerholm och Kristian Bergström igen som målgörare. Totalt
uppkom 4 mål från vänster, 3 kom från central position och 7 från höger.
Precis som 2012 var omställningsmål på högerkanten vanligare
på hösten, bara ett omställningsmål på hösten kom från vänsterkanten, liksom
2012.
5 mål skedde efter bollbryt högt
upp i banan: Viktor Prodell (Djurgården h, 2-0), Kristian Bergström (Norrköping
b, 1-1), Viktor Prodell (BP h, 2-0), Imad Zatara (Öster h, 3-0), Oscar Möller
(Norrköping h, 1-0).
Daniel Sjölund vann bollen mot Djurgården och Öster. Mohammed
Abubakari snodde åt sig bollen mot Norrköping både i borta och hemma. John
Owoeri vann bollen mot BP. Tre gånger har bollen vunnits ur central position,
en gång till höger och en gång till vänster.
7 av spelmålen gjordes efter mer etablerat spel:
Tom Pettersson (Djurgården h, 3-0), Viktor Prodell
(Djurgården h, 5-0), Viktor Prodell (Mjällby h, 1-0), Daniel Sjölund (Häcken b,
1-0), Viktor Prodell (Häcken b, 2-0), Viktor Prodell (BP h, 1-0), Daniel
Sjölund (Elfsborg b, 1-0).
fyra av målen har utvecklades starkast från vänster, två
från central position och ett från höger. Anmärkningsvärt var att samtliga mål
efter etablerat spel kom under vårsäsongen.
Totalt sett uppkom spelmålen från; höger: 9, centralt 7,
vänster 9. Siffrorna för 2012 var: 10 – 13 – 8, vilket innebar att mål från
centralt håll minskade något.
I Allsvenskan 2010 gjorde vi inte ett enda returmål. På den
punkten blev det bättre 2011 med sex returmål. 2012 gjorde vi fyra returmål,
men denna säsong blev det bara ett returmål: Oscar Möller (Norrköping h, 1–0).
Vi gjorde sju mål efter långskott. Kristian Bergström
klippte in 1–1 hemma mot Malmö direkt på frispark. Hemma mot Djurgården gjorde
vi de fyra första målen på långskott. Imad Zatara satte 1–0 direkt på frispark.
Efter ett mycket vackert, högt-bryt-anfall prickade Viktor Prodell in 2–0. Tom
Pettersson vräkte in 3–0 på volley och Imad Zatara stänkte dit 4–0. Daniel
Sjölund tryckte in 3–0 hemma mot Helsingborg efter Kristian Bergströms
frispark. Utanför straffområdet prickade Kristian Bergström in 1–0 hemma mot
Häcken.
Precis som 2012 gjorde vi sju mål på nick.
|
Typ av spelmål
|
2013
|
2012
|
2011
|
2010
|
|
Omställningar
|
13
|
16
|
14
|
8
|
|
Högt bollbryt
|
5
|
5
|
6
|
3
|
|
Etablerat spel
|
7
|
10
|
22
|
4
|
|
Summa
|
25
|
31
|
42
|
15
|
Vi har legat ganska konstant med omställningsmålen de senaste
tre åren, men mål efter etablerat spel har minskat. I Superettan 2011 gjorde vi
betydligt fler mål efter etablerat spel, då vi var väldigt spelförande.
Insläppta mål
Vi släppte in 37 mål. De fyra topplagen (Malmö, AIK,
Göteborg och Kalmar) samt sexan Elfsborg var de enda lagen som släppte in färre
mål än oss.
Fasta situationer
Fyra mål släppte vi in efter hörna: Norrköping b, 0–1 – hörna från vänster; Norrköping b, 1-2 –
från vänster, IFK höll i bollen innan lyftning centralt; Göteborg b, 0-1 – från
vänster, Norrköping h, 1-2 – från höger. Tre av målen kom efter vänsterhörnor
och en efter högerhörna. Tre av hörnmålen släppte vi alltså in i
derbymatcherna.
Vi släppte glädjande nog inte in något mål efter frispark.
Vi fick tre dömda straffsparkar
mot oss, Henrik Gustavsson räddade straffarna hemma mot Elfsborg (Mohamed
Bangura) och hemma mot Häcken (Moestafa El Kabir) men släppte in straffen hemma
mot Norrköping. Anmärkningsvärt nog fick vi alltså bara straffar emot oss på
hemmaplan.
Vi släppte in tre mål efter inkast: Helsingborg b, 0-2 – från höger; Göteborg b, 0-2 – från
höger; Syrianska b, 1-4 – från höger. Samtliga inkast var alltså från höger.
|
Typ av fasta
situationer
|
2013
|
2012
|
2011
|
2010
|
|
Hörnor
|
1-4
|
5-6
|
7-5
|
7-5
|
|
Frisparkar
|
5-0
|
8-1
|
4-0
|
6-3
|
|
Straffar
|
4-1
|
2-2
|
5-2
|
2-1
|
|
Inkast
|
2-3
|
2-2
|
0-1
|
1-4
|
|
Summa
|
12-8
|
17-11
|
16-8
|
16-13
|
Som synes har vi en tradition av att göra fler mål på fasta
situationer än motståndarna, men vi förlorade hörnstatistiken efter att vi bara
gjorde ett mål efter hörna, och det kom i näst sista omgången. Gällande
frisparksstatistiken har vi haft ett klart övertag de senaste åren.
Insläppta spelmål
Vi släppte in 29 spelmål.
|
Typ av spelmål
|
2013
|
2012
|
2011
|
2010
|
|
Omställningar
|
9
|
26
|
11
|
20
|
|
Högt bollbryt
|
8
|
1
|
-
|
-
|
|
Etablerat spel
|
12
|
10
|
12
|
18
|
|
Summa
|
29
|
37
|
23
|
38
|
Visst är det lite av en bedömningssak om ett mål uppkommer
efter etablerat spel, omställning eller högt bryt, men siffrorna är ändå så
pass klara och efter genomgången av alla matcher drar vi oss till minnes att vi
tappat för många bollar på egen planhalva, vilka resulterat i åtta
baklängesmål. Däremot har vi släppt in färre omställningsmål från motståndarnas
planhalva, vilket är glädjande. Vi släppte bara in 4 omställningsmål eller
efter högt bryt under våren men 13 under hösten.
Det visade på ett bättre försvarsspel med färre misstag över
hela banan under våren, frånsett de första matcherna, vilket också endast tre
mål efter fasta situationer under våren visade.
I Allsvenskan 2010 släppte vi in 8 långskott, varav flera
under våren. Under 2011 släppte vi bara in 2 skott från lägre håll och 2012 – 5
långskott. Denna säsong släppte vi bara in fyra långskott: Helsingborg b 0-1,
Malmö b 0-2, Elfsborg h, 1-1 och Halmstad h 0-1. Vi släppte alltså in tre av
dessa mål under höstsäsongen. De tre första målen avlossades från höger
innerposition, medan det sista kom från vänster.
Vid förra säsongen i Allsvenskan (2010) uppkom en klar
majoritet av spelmålen från motståndarnas vänstersida, 2011 var fördelningen
mer jämn. 2012 var fördelningen: 9 mål från vänster, 15 centralt och 13 från
höger. Denna säsong var fördelningen: 14 mål från vänster, 6 centralt och 9
från höger. Fördelningen var jämn under våren, men under hösten släppte vi in
klart flest mål med uppkomst från motståndarnas vänstra sida (9 stycken).
När föll målen i
matcherna?
2011 gjorde vi 7 mål sista fem minuterna (matchminut 86 och
framåt) av matcherna. Under samma period släppte vi in 3 mål. 2012 gjorde vi hela
9 mål de sista 5 minuterna och släppte in 3. Denna säsong var fördelningen 4–4.
Den enda poängen vi vann genom ett sent mål var hemma mot Gefle 1–1. Däremot
tappade vi en poäng borta mot AIK (2–3) och två poäng hemma mot Häcken (1–2).
Anmärkningsvärt var att vi gjorde klart flest mål den första kvarten på andra
halvlek (11 stycken) och samtidigt också släppte in klart flest mål under denna
kvart (13 stycken). Vi gjorde 24 mål i andra halvlek och 13 i den första. Vi
släppte in 27 mål i andra halvlek och 10 i första. Mer en dubbelt då många mål
föll alltså i den andra halvleken i våra matcher.
Första målet vinner
Vi tog ledningen i 14 matcher. Vi segrade i 11 av dem,
spelade 2 kryss (Elfsborg hemma 1–1 och Häcken hemma 2–2) och förlorade en
match (hemma mot Norrköping 1–3).
Vi släppte in första målet i 12 matcher, vi förlorade i 11
av dem och spelade ett kryss (hemma mot Gefle 1–1). Vi lyckades alltså inte
vända någon match till seger.
4 matcher slutade 0–0.
Effektivitet
2012 hade vi främst effektivitet av samtliga lag i
allsvenskan med 16,9 % av avsluten i mål, denna säsong sjönk effektiviteten
till 13,3 %. Detta innebar en minskning med 21,3 %. Trots tappet hade tio
allsvenska lag sämre effektivitet än oss. Mjällby var effektivast med 19,7 % av
avsluten i mål, följt av Helsingborg (16,5 %), Malmö (15,5 %), Göteborg (15,4
%) och Norrköping (14,2 %). Öster var sämst med 9,0 % av avsluten i mål
I Allsvenskan 2010 noterades vi för 12,6 % av avsluten i mål
medan vi gjorde mål på 14,9 % av skotten i Superettan 2011.
Totalt avlossade vi 278 avslut. 2012 noterades vi för 285
avslut. 2011 svarade vi för 390 avslut i Superettan och 2010 för 253 i
Allsvenskan. AIK hade flest avslut (439) och Mjällby minst (233).
Vi hade alltså bara 7 färre avslut än 2012 (minskning med
2,5 %)., men gjorde 11 färre mål. Förklaringen var alltså vår lägre
effektivitet.
Precis som 2012 hade vi en klart högre effektivitet under
vårsäsongen, om än inte lika stor skillnad som 2012. Under våren var
effektiviteten 14,8 % mot 11,8 % under hösten. 2012 var fördelningen hela 24,8
% under våren och 10,3 % under hösten. Vi hade denna säsong något fler avslut
under våren (142) än under hösten (136) och vi gjorde också fler mål under
våren (21) än under hösten (16).
Motståndarna hade 305 avslut mot oss. Ifjol hade de 352
avslut mot oss. Avsluten mot vår eget mål var alltså 47 färre än 2012
(minskning med 13,4 %). Motståndarna gjorde mål på 12,1 % av sina avslut mot
oss. 2012 satte de 13,6 % av sina avslut. Anledningen till de 11 färre
insläppta målen var alltså att vi släppte till färre avslut mot oss samt att
effektivitetsgraden hos motståndarna sjönk.
När det gäller insläppta mål så släppte vi in betydligt fler
mål under hösten (24) än under våren (13). Avsluten mot oss var det ingen
större skillnad på, 155 på hösten och 150 under våren, men effektiviteten hos
motståndarna var betydligt högre under hösten (15,5 %) än under våren (8,7 %).
Även i fjol hade motståndarna en högre effektivitet mot oss under hösten (15,0
%) än under våren (12,4 %).
Vi avlossade 146 skott på Kopparvallen och 132 på bortaplan.
Vi gjorde tre gånger så många mål på hemmaplan (28) som på bortaplan (9).
Effektivitetsgraden var därmed betydligt högre på Kopparvallen (19,2 %) än på
bortaplan (6,8 %). I jämförelse med 2012 hade vi då fler avslut på hemmaplan
(160) men färre på bortaplan (125). Vi gjorde ett mål mindre på Kopparvallen
2012 (27) men betydligt fler på bortaplan (21) än i år. Effektivitetsgraden var
densamma både på hemma- och bortaplan.
Skillnaden var inte lika stor när det gällde insläppta mål,
15 på Kopparvallen och 22 på bortaplan. Vi hade 148 avslut mot oss på
Kopparvallen och 157 på bortaplan. Motståndarnas effektivitetsgrad var 10,1 %
på Kopparvallen och 14,0 % när vi spelade på bortaplan. Vi släppte färre avslut
mot oss denna säsong än 2012 då facitet på Kopparvallen var 162 stycken och på
bortaplan 190 stycken. Effektivitetsgraden hos motståndarna var då 9,9 % på
Kopparvallen och 16,8 % när vi spelade på bortaplan.
Bollinnehav
Denna säsong var bollinnehavet jämnt med motståndarna 50–50.
Precis som i fjol hade vi bollen mindre än motståndarna under våren (48–52) men
mer under hösten (53 – 47).
Hemma på Kopparvallen hade vi ett bollövertag med i
genomsnitt 53–47 och på bortaplan ett underläge med 47–53. Bollinnehavet på
hemmaplan var större under hösten (57–43) än under våren (49–51). Även på
bortaplan hade vi mer boll under hösten (48–52) än under våren (46–54).
Störst bollinnehav av de 90 allsvenska matcherna på
2010-talet hade vi hemma mot Halmstad i år (67–33) men det hjälpte föga då vi
snöpligt föll med 0–1. På Kopparvallen hade vi bollövertag i 11 av 15 matcher.
På bortaplan hade vi mer boll i 6 av 15 matcher. Störst bollinnehav på
bortaplan (55–45) hade vi mot i bortamatcherna mot Öster (1–0) och Norrköping
(1–2). Minst bollinnehav hade vi borta mot Kalmar (33–67), men vi klarade ändå
0–0 trots utvisningen på Andreas Dahlén.
Trots större
bollinnehav och fler avslut gjorde vi alltså åter en mycket sämre höst men hur
kunde det egentligen bli så?
Frågan har ett enkelt svar. Vi hade sämre effektivitet
samtidigt som motståndarna hade bättre effektivitet mot oss.
Följdfrågan blir då självklar.
Varför förändrades
effektiviteten?
Det blir då genast svårare att finna ett svar. Men jag har
varit inne på det tidigare. Vi släppte in för många mål efter enkla misstag,
vilket hela åtta mål efter att vi tappat boll på egen planhalva vittnar om. Sex
av dessa föll under hösten och även omställningsmål när vi tappade boll på
motståndarnas planhalva var betydligt vanligare på hösten (5) än under våren
(2).
När vi på sommaren satte hög press från början och vågade
satsa framåt så fick vi ofta ledningen i matcherna, Därefter fick vi trygghet.
Motståndarna fick ha en hel del boll när de jagade mål, vilket öppnade ytor för
oss att öka på ledningen, vilket skedde med ett varierat målskytte. Av de sju
matcherna som vi vann under vår bästa period släppte vi bara in två mål och det
var först i slutskedet av matcherna som Djurgården och Brommapojkarna tröstmålade.
Under hösten togs vi precis som förgående år åter mer på
allvar. Motståndarna backade hem mer på Kopparvallen och vi kom inte upp i den
höga nivån för att bryta igenom med tidiga mål i matcherna. Motståndarna
inväntade rätt läge och slog till varefter det blev ännu svårare att komma
igenom. Det blev lite frustrerat och vi tog svårare avslut. Vi hade också en
hel del motflyt med målställningar och domslut. På bortaplan hamnade vi ofta i
tidigt underläge och fick jaga mot motståndare som var nöjda med att bevaka
ledningen. Omvänt fick de ytor att göra mål på medan vi tvingades ta svårare
avslut, eftersom vi inte kunde tränga igenom deras försvar. Vi gjorde inte ett
enda mål efter etablerat spel under hösten, vilket ytterligare visade att vi
inte hade den rätta tryggheten i spelet och självklart saknades en så god
bollhållare som Viktor Prodell för detta ändamål.
Svaga på hörnor
Efter målgenomgången finner vi också några intressanta
iakttagelser som vi inte kunde blunda för. Vi gjorde alltså bara ett enda mål
efter hörna och det föll i näst sista matchen. Efter frispark däremot har vi
haft en förkrossande överlägsen statistik de tre senaste åren (17–1). Hur kan
det komma sig? Förutom en frispark som kan skjutas direkt i mål borde det ju
vara betydligt enklare att göra mål efter hörna, då vinkeln för målnickaren
blir bättre än om bollen kommer bakifrån, som gäller vid de flesta
frisparksmålen. Men så har alltså inte varit fallet. En förklaring kan vara att
frisparkarna slås från många olika positioner och spelarna som ska ta avslut
inne i straffområdet blir mer utspridda och därigenom svårare att markera.
Vid en hörna är den farliga ytan mer begränsad och om man
inte har tillräcklig variation bland hörnorna, så blir man för lättläst.
Motståndarna vet precis vad de ska göra för att hålla målet fritt. Just detta
tror jag har drabbat oss. Kristian Bergström har slagit våra hörnor i många år
och det på nästan samma sätt. Med fokus på mycket skruv är träffytan väldigt
liten för den perfekta träffen och vi har sett ett antal hörnor resultera i
höga ballonger som är enkla att knoppa bort. Men även de perfekta bollarnas väg
har förutspåtts och motståndarna har klarat dem.
Servens förklaring är förstås inte hela sanningen, utan de
spelare som funnits i boxen har inte varit tillräckligt heta och elaka som
ibland behövs. Att vi dessutom bara gjorde ett enda returmål, visar ytterligare
att vi inte tog jobbet fullt in i motståndarnas straffområde.
Med vetskapen av att det inte alltid hjälper att ha bollen
mycket och ha många avslut. Det gäller att hela tiden vara fokuserad över hela
planen och i alla situationer.
Läs mer sammanfattande statistik på officiella sidan
Säsongen i siffror
Fortsättning följer i del VIII – Framtiden
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.